Bloggar är döda
Varannan eller var tredje månad gör jag en raid för att fixa de brutna länkarna på bloggen eftersom det efter nästan 20 år och 4883 publicerade inlägg är oundvikligt att döda länkar dyker upp. Dessa lik, förutom att de ger en viss bild av övergivenhet, är dåliga för positioneringsgrejen.
För att hitta dem gör jag det som alla som använder WordPress brukar göra. Jag använder mig av ett plugin som det här eftersom det är det bekvämaste sättet att hitta dem och det markerar också en kopia av den saknade sidan i Archive.orgs värdefulla bibliotek. Under 2018 reparerades cirka 9 miljoner brutna länkar bara på Wikipedia tack vare Archive.
Men jag letar inte bara upp, tar bort eller ändrar dem på ett automatiserat sätt. Jag gör det till en vana att besöka deras senaste kopia för att se om de flyttat till en annan server eller om de lämnat en ledtråd om att de öppnat en ny sida att peka den döda länken till.
Jag tror att det är säkert att säga. Bloggar är döda. Åtminstone som de var tänkta vid deras födelse. Varje gång jag gör en sökningkommer jag upp med fler och fler nedlagda bloggar. Detta är inte ens anekdotiskt, men eftersom bloggar blev omoderna för länge sedan tror jag inte heller att det finns många studier som på ett tillförlitligt sätt räknar antalet offer.
Om stängningen av La Coctelera (2005-2014 ) tog bort tusentals bloggar, räcker det med att ta en titt på Blogger (Blogspot) för att hitta en gigantisk onlinekyrkogård.
Det lustiga med sången om bloggarnas död är att den har annonserats nästan sedan den dag de föddes, som ett ganska uppenbart omen. Även om de 2008 fortfarande hade lite stubin kvar.
Det var konkurrens om den bästa bloggen i tävlingar som de 20 bloggarna i tidningen 20 Minutos (där jag har många minnen av roliga trick med rösterna), i Bitácoras med sin EBE eller i den internationella The BOBs, som anordnades av Deustche Welle, den tyska public service-tv:n. Det var redan stora ord.
En animerad relik
Så medan jag byter länkar till nedlagda webbplatser återkommer jag till den typiska refrängen från 2008.
Under det året skrev de så kallade "influencers", även kända som "Blogstar" eller "A-List" (för att de toppade alla inavlade blogglistor) om den stora förestående undergången. Å andra sidan var det nästan logiskt, internet förändrades, som det alltid gör, och bloggar som pratade om bloggar började få slut på saker att prata om.
Jag minns också att bloggandet omtalades i media med buller och bång som det nya framgångsformatet (återigen ser jag likheter med dagens nätverk). Då och då dök det upp en kille, vanligtvis en jänkare, som poserade med en Adsense-check på en miljon dollar som han hade tjänat på att blogga. Verkligheten var att 99,9% av bloggarna antingen åt snoret ur annonserna eller förhoppningsvis tjänade tillräckligt för att betala för hosting.
Precis som idag handlade det om trafik och volym. Ju fler bloggar och ju fler artiklar som publicerades, desto större var sannolikheten att någon skulle klicka på en annons. Bloggnätverk föddes. I vissa av dessa nätverk såg bloggarna ut som bloggar, men stilen var inte längre så blogglik som man då uppfattade den.
Annonsblockerare började också dyka upp, men det fanns fortfarande utrymme för att få ut något av dessa banners med skrikande ljud och epileptiska blinkningar och rörelser.
The Test of Death var en av de banners som förstörde flest trumhinnor med sitt usla ljud.
Medierna hade redan anammat bloggformatet. Vissa för att verka moderna och andra för att samla trafik. I många fall var bloggar inget annat än den vanliga åsiktskolumnen från deras vanliga kolumnist. De klistrade på en mall med en bloggförklädnad och så var de igång.
El País lanserade"La Comunidad" av bloggar 2007. Den skulle komma att stängas bara sex månader senare med 7.000 bloggar som upplöstes i vad de hätska fortfarande kallade cyberspace.
En annan stor återkommande debatt som nådde en nivå av tröttsam utmattning på den tiden var dikotomin om huruvida bloggar var journalistik eller inte. Det fanns ingen brist på journalister som var absurt irriterade på de "amatörer" som skrev saker på egen hand. Det fanns en pågående debatt mellan puristerna, vissa redan i neo-luddite-läge, och användarna av de nya formaten. Detta skulle leda till en annan stor diskussion som slutade med att tråka ut flugorna: medborgarjournalistik.
Mitt i all denna posering började de bloggar som behöll kärnan i en rent personlig blogg att falla. Deras skribenter övergav dem och/eller lät sig ryckas med av de nya sociala nätverken och ägnade sitt innehåll, nu i form av piller eller aforismer, åt den bottenlösa grop av permanent brus som redan var Tuiter.
Borta var lågorna mellan bloggar som inte var mer än en mild textversion av dagens irrelevanta Youtubers käbbel som bara intresserade sina huvudpersoner och en ganska liten grupp läsare. De flesta av dem var andra bloggare på jakt efter backlinks.
Till slut kom de sociala medierna och hela bloggandet gick åt helvete.
Det här är bara några saker som jag har kommit ihåg till följd av ett kort anfall av nattlig nostalgi. Den varade precis lika länge som det tog mig att fixa de 597 nya brutna länkar som dök upp under kvartalets sista skanning.
