Nej. Ingen seriebild har förändrat ”världen” och jag tvivlar på att den kan göra det. Jag ber om ursäkt för den raka spoilern, men eftersom jag använde den sensationsinriktade tekniken att klämma in en fråga i rubriken, var jag tvungen att gottgöra det så fort som möjligt.
Enligt Betteridges lag om rubrikerkan ”varje rubrik i form av en fråga besvaras med ett nej”. Och detta undantag är inget undantag. Om man känner till svaret behövs inte frågan, och om man inte känner till det – ännu mindre. Dessutom passar ett kategoriskt nej perfekt i de flesta fall (med undantag för de få obestridliga sanningarna som inte heller behöver någon fråga).
Enligt upphovsmannen, Ian Betteridge, blev detta ordspråk populärt efter att han skrivit ett humoristiskt och spontant blogginlägg som blev en ”internetlag” och som gjorde att författaren ”blev mer känd för något som egentligen bara var en obetydlig kommentar”.
En variant av den här frågan ställdes till mig en dag, och den har ställts till fler tecknare, eftersom det finns människor som fortfarande tillskriver karikatyrtecknare påstådda superkrafter och ett inflytande som de inte har. Många är/är vi erkända dilettanter, och lyckligtvis känner jag ingen som är så kränkande pretentiös att han eller hon tror sig besitta sådana förmågor.
Hur som helst avslöjar inte serierna några skandaler eller brott, utan är åsikter som hämtar inspiration från pressens arbete eller den allmänna opinionen. Det är därför nästan omöjligt att de skulle utgöra den främsta utlösande faktorn för globala strukturella förändringar, även om de, precis som vilket annat verk som helst, kan utgöra en aktiv del av helheten som leder till vissa förändringar.
Om bara en teckning kunde förändra världen, för ett verk med den kraften skulle kunna innebära universell erkännande för vilken tecknare som helst. Teckningarnas heliga graal, något som går långt bortom det vi idag kallar ”viralt”. Ett verk som lever för evigt, något som vissa konstnärer i viss mån lyckas åstadkomma med bara en sång, en bok, en målning eller en byggnad, även utan att ha förändrat någonting. Däremot ligger det i seriernas DNA att vara kortlivade, utom i mycket sällsynta fall.
I det här avseendet hade Quino en klar uppfattning. När man diskuterade om serier och humor kunde skapa socialt medvetande och leda till betydande förändringar brukade han berätta en anekdot där han citerade svaret från en amerikansk serietecknare.
"Det finns folk som säger att, ja, att humor kan få folk att tänka efter, men så är det inte. För inte så länge sedan i Angoulême, där man anordnar en seriemässa ( Festival International dela Bande Dessinée d’Angoulême), intervjuade man en amerikansk serietecknare*, som ritar kaptenens barn (med hänvisning till Captain America), och de ställde just den här frågan till honom och han svarade:
"Vi allierade drev inte bort Hitler med kinesiskt bläck"(...) "Det tycker jag är ett utmärkt svar", sade Quino i en intervju på RTVE 1976.
*Jag vet inte vilken tecknare han syftade på, eftersom varken namnet eller datumet för dessa uttalanden angavs.
I ett uttalande som blivit ett aforismer – ytterligare ett av de många han lämnade efter sig – intog Jaume Perich en liknande ståndpunkt när han sa:”Tack vare yttrandefriheten är det idag möjligt att säga att en regeringschef är en odugling utan att det händer oss något. Inte heller regeringschefen drabbas.”
Om vi återvänder till denna vana att upphöja karikatyrtecknarna till Olympen bland de stora samvetsväckarna, kan man hitta verk som leker med denna idé, om än alltid med ett knep. För att ta ett exempel finns det en bok med en lika lockande som vilseledande titel:”50 teckningar som förändrade världen” av Roberto Fandiño, utgiven 2016 och som jag läste för ett tag sedan. Det är ingen dålig bok, men den har en dålig titel eftersom den, för att uttrycka det milt, ganska kraftigt förskönar innehållet i titeln, då den endast sammanställer olika händelser eller historiska avsnitt och kopplar dem till vissa karikatyrer eller olika författares samlade verk.
För att inte stanna vid det kategoriska nejet på frågan i fråga finns det dock ett fall som inte nämns i Fandiños bok, och som mycket väl skulle kunna vara ett av de där exemplen på små händelser som utlöser betydande händelser genom att spela en viktig roll eller fungera som den främsta utlösande faktorn. (Även om det också finns en hake).
Kraften i karikatyrerna: Thomas Nasts kamp mot ”Boss” Tweed
Under 1860- och 1870-talen populariserade tecknaren Thomas Nast karikatyrer i amerikanska medier genom tidskriften Harper’s och blev en ivrig förespråkare för kommunalreform. Hans främsta mål var William M. ”Boss” Tweed, ledare för Tammany Hall, den mäktiga politiska apparaten inom Demokratiska partiet som kontrollerade New Yorks stadstyre. Nast anklagade honom för att ha lurat staden på miljonbelopp genom uppenbar korruption. Siffrorna över hur mycket denne man stal varierar kraftigt; man talar om att han förskingrade mellan 20 och 200 miljoner dollar i dåtida värde.
Det stora inflytandet i Nasts verk låg i dess visuella genomslagskraft. Enligt vad man berättade på den tiden var de flesta väljare som stödde Tweed analfabeter och kunde inte läsa de kritiska artiklarna i pressen, men de förstod illustrationerna utmärkt. Hotet från dessa publikationer var så stort för den korrupta politikern att Tweed, enligt legenden, till och med utbrast: ”Stoppa de där förbannade karikatyrerna!”.
Efter att ha misslyckats med sitt försök att muta Nast med en ansenlig summa pengar under sken av ett stipendium i Europa, och efter att hoten om att bojkotta förlaget bakom *Harper’s* inte gett någon effekt, fortsatte karikatyrerna att påverka den allmänna opinionen. Även om bilderna i sig inte tvingade någon att rösta på ett visst sätt, bidrog de ändå till att väcka folkets indignation: valet 1871 försvagade Tweed-ligan genom att avsätta Tammany-kandidaterna från sina ämbeten.
Illustrationernas inflytande sträckte sig bortom valurnorna när ”Boss” Tweed slutligen kändes igen av en spansk officer tack vare en karikatyr av Nast, vilket möjliggjorde hans utlämning tillbaka till ett fängelse i New York, där han satt fängslad fram till sin död 1878.
Man måste komma ihåg att de första fotografierna började publiceras i den amerikanska pressen först år 1880.
